Gravid i smyg - vecka 5-6

OK, nu har mensen ändå uteblivit. Jag är både förvånad, och inte. Både uppspelt, och inte. Jag försöker att inte ta ut något i förskott när det har gått 0, 1, 2 dagar utan att den kommer... Vågar ändå inte tro på att vi lyckats ännu en gång.
Jag bestämmer mig för att göra ett test på morgonen då den uteblivit 3 dagar men känner på kvällen den andra dagen att det börjar mola lite i magen, typisk pre-mens-känningar. Suck! Tänker jag och går och lägger mig med en binda för säkerhetsskull.
Morgonen den 3e dagen efter beräknad mens kommer och ingen blödning. I vaknar tidigt och K bär in henne i vår säng där vi ligger och myser lite (och försöker få henne att somna om) innan jag verkligen måste gå på toa. Tassar ut och tar med mig ett test in. Väntar 1, 2, 3, 4 minuter (vågar inte titta för mycket på stickan innan de 5 minuterna gått). Sedan är I ledsen vid blöjbytet så jag smiter ut och hjälper till. När jag kommer tillbaka har det gått 9 minuter så då är det hög tid att kika.
 
Ja, nu vet vi ju hur det gick :)
 
Två härliga röda streck visas i rutan och vi vet då att, YES! Vi ska bli föräldrar igen och lilla I ska få ett syskon <3
 
Resten av dagen är jag jätteglad och går runt och ler för mig själv på jobbet. Gissar att K gör likadant där hemma med lilla I. Jag skapar en "ny graviditet" på min gravidapp och känner mig megastolt, så löjligt! Den beräknar fram att bebisen skall komma den 10:e november. Vi får väl se hur nära verkligheten det är!
 
Resten av veckan går i ett, vi har fullt upp. K var på Öppna Förskolan med I på tisdagen (samma dag som vi fick det glada beskedet) och sedan blir hon snart sjuk. Hon snorar och sover dåligt, stackaren. Jag har en tuff dag på torsdagen med dubbeljobb och börjar själv känna mig rätt krasslig. På fredagen firar vi lite med att äta ute på restaurang, också för att ingen av oss orkar laga mat. På lördagen börjar I må sämre. Då är jag iväg på en heldagskurs med ungdomarna och lär mig om NPF men känner att jag nog borde vara hemma med familjen istället.
I sover så dåligt på natten och har hög feber (över 39 grader) så vi får ge henne alvedon, det är första gången vi gör det. Då går det lite bättre men jag är ändå uppe var 30:e minut under natten till söndagen och kollar till henne när hon gnäller. Ser när hon skriker att, jovisst, två nya tänder på G i nederkäken också ovanpå allt annat.
Känner mig helt slut på söndagen och det finns ingen energi över, glad att jag bara bokat in ett möte mellan 10-11 med en blivande ungdomsledare med förälder. I sover bäst i vår famn, gallskriker hela promenaden när jag försöker få henne att somna i vagnen. Tänkte att hon skulle sova bättre i kylan där luftvägarna vidgas lite, men tji fick jag. Hem och sova i pappas famn var det som gällde.
Natten till måndagen tar K eftersom jag ska jobba. Då mår I lite bättre redan, han är bara uppe 3-4 gånger under natten och även om hon gnäller så sover hon fortfarande. Hon är pigg som attans under dagen och det är svårt att övertala en 1-åring om att hon borde vila. Särskilt när pappan själv är sjuk också.
På kvällen bakar jag kladdkaka och gör glass med nougatsmak och chokladkross till efterrätt som tack för att han tog natten trots att han är sjuk, jag hade verkligen inte orkat en natt till i rad. Vi slår på en film och myser ner oss i soffan och kan äntligen komma tillbaka till den härliga känslan att familjen ska utökas, vi ska bli en till!
 
Än så länge har jag inga som helst gravidsymptom, men vad jag minns från förra gången hade jag inga då heller. Möjligtvis började brösten spänna ganska tidigt, det har inte hänt ännu. Men så tänker jag att de är lite mer uttänjda nu eftersom det ändå bara gått några månader sedan jag slutade amma helt (oktober/november). 
 
Inga symptom är ju inte generellt sett någon fara, men det kan ju också betyda att det inte är någon graviditet (typ en MA) och stundvis oroar jag mig för det. Men inte så mycket. Efter förra graviditeten försöker jag inta en något fatalistisk livssyn: jag kan inte påverka detta, det är någonting annat som styr, därför borde jag inte oroa mig för det. Min kropp är gjord för att skapa och bära, föda och nära ett barn, jag måste ha tillit till att min kropp klarar det även denna gång. 
Jag har inte ringt till barnmorskan ännu men planerar för att göra det när vi gått in i vecka 7 och hoppas på att få en tid strax efter påsk.
 
(null)

Kommentera här: